Jag kanske inte höll mitt löfte om att snart skriva mer om mina egna böcker, men nu skriver jag det.  Som till exempel att jag börjat på en ny bok, som inte har något nammn, och som du kan läsa här på bloggen... Snart ska jag skapa en omröstning där ni kan rösta om vad den ska heta, men till dess använder jag olika namn varje gång. Jag har redan en omröstning om vad jag ska skriva om, och när minst 25 personer har svarat kommer jag vara mer aktiv på den sidan. Om ni har fler frågor eller synpunkter, så Fråga Mig! Eller kommentera, skriv i gästboken eller annat.

Tjingeling!

"Var inte rädd" sa mamma. "Var inte ledsen."
   Rädd var just vad jag var. Ledsen var exakt vad jag var. 
   Rädd? Nej, jag var inte rädd. Jag var inte ledsen. Jag hade ju inget hjärta. Och har man inget hjärta kan man ju inte ha några känslor.
   "Älskling..."
   "Tob...sl..."
   Tårarna bara forsade, blev fler och fler.
   "Tob?" försökte jag. Men min röst bara stängdes av, medan tårarna vreds på. Allt det här var bara kass. 
   "Tänk ut hur du ska säga det så går jag och hämtar en macka till mellis" sa världens bästa mamma. 
   Nu hade jag chansen. Jag tänkte igenom allt; ställde mig frågorna: Vad gillar jag hos honom? Varför blev vi ihop? Varför gjorde han slut? Vad ser han hos Lis?
   Svar: Jag gillar allt, för att han såg när min tops axelband åkte ner på jumpan och han frågade chans efter det, för att han inte såg någon mer top åka ner och så Lis behå som axelbandet gled ner på.
   Vad annars kan det vara? 
   Det var på skoljoggen. Lis vann tävlingen. Och när hon stod där på prispallen ett skepp över mig gled hennes axelband ner. Det måste ha varit anledningen till att frågade Lis. Och gjorde slut med mig. 
   Jag trodde jag och Lis berättade allt för varandra, även om vi var kära i bästisens pojkvän.
   Fastän man inte vill höra. 
***