Nästa dag fattade ju mamma att jag inte var sjuk, så jag fick släpa mig till skolan fastän jag inte ville. 
   Jag brukade alltid filosofera då. 
   Vad skulle jag säga när jag kom till skolan? Skulle jag kolla om det var Tob som skrev lappen genom att ge honom en kram, som jag brukar? Vad ska jag göra med Lis och Farorna??
   Tiden gick snabbt och det ringde in precis när jag kom. 
   Lis var med Sofia och skrattade. 
   Jag gick fram till henne. 
   "Hej" sa hon bara. Sedan vände hon sig till Soffan igen och skrattade på. 
   Jag gick bort mot Tobs hylla. Tomt. Fint. 
   "Kan alla i grupp ett komma in nu" sa syslöjdsfröken. 
   Perfekt!! Nu skulle jag ner i källarn på träslöjd också! Jag hängde av mig ryggsäcken och rusade ner för trapporna, alldeles för fort. 
   "Hej" sa en lugnande röst. Han lät glad. 
   "Tob!" Jag flög upp från marken och försökte att inte bry mig om det blodiga jacket i hakan. Det var tredje gången på två år. 
   Jag försökte ge honom en kram. 
   "Vi kanske ska tvätta av såret först. Få på ett plåster och så" försvarade sig Tob. 
   "Okej" sa jag med ett sting av besvikelse i rösten. 
   Jag försökte få bort blodet från golvet med foten men jag smetade bara ut det. Sedan tog jag synkron med honom och följde med till träslöjdssalen. 
***

"Jo, mamma, det är sant!" 
   Jag drog fram två lappar ur min skrivbordslåda. En av dem kunde man knappt se vad det stod på av tårar. Men mamma lyckades se att på den skrynkliga lappen stod det "Jag gör slut. //Tobias" och på den andra "Har jag chans på dig? xxx Tob". Den andra var skriven för rätt länge sedan. 
   Mamma granskade båda lapparna noggrant och sa:
   "Det finns ett fel på den andra lappen. Den där Tobias gjorde slut. För det första är den väldigt noggrant skriven. Och för det andra står det att den är från Tobias" betonade hon. "På den första lappen var det en väldigt slarvig stil, och det stod att det var från Tob. Alla kallar ju honom Tob!"
   "Alla utom Sofia, Lisa och Hannah!" utbrast jag.
   "Kan de ha skrivit lappen?"
   "Nej, nej! De är ihop med klassens populäraste killar, Simon, Ludde och Hugo! Inte en chans!"
   "Men det kan vara Lis" tänkte jag. 

Hoppas ni gillar att skriva, för nu är det upp till er! Jag har nämligen tänkt att Ni ska få skriva en berättelse. Den kan handla om en älg som flyger på broccoli, eller en tomat som skriver dagbok, stenarnas fest, eller en flicka som går i fyran! Ju tidigare du är med, desto större chans har du att få bestämma handlingen. Kom ihåg att läsa tidigare kommentarer så att historien hänger ihop! Jag kanske är med någon gång... Men det är ni som har chans att bestämma!
Så skriv så skärmen försvinner:)
PS. Du får inte skriva två kommentarer i rad!! Ds
PS2. Den där byta-namn-grejen funkar inte! Ds
PS3. Om du börjar på J, känner mig, och fattar att jag menar dig, om jag har tjatat på dig om att kolla här, skriv ett gästboksinlägg där du kallar dig MH-KPN eller 4384 eller något annat så jag förstår, tack!!! Ds

Du har förstört mitt liv
Jag ska aldrig någonsin bli ihop igen. Aldrig! Tob har ju Lis, klassens snyggaste tjej, nu. Och vi som varit ihop i några år. Jag trodde aldrig han skulle välja Lis framför mig. Och jag trodde inte heller Lis gillade Tob. Men jag hade visst fel. Tob var bara en player, och Lis ville ha någon att vara med. Bland killarna är hon poppis, men alla tjejer är så avundsjuka. Jag kommer aldrig komma ur den här situationen. Jag fattar inte vad som hände Lis, men helt plötsligt var hon inte kär i någon(sa hon)inte ens Elias. Jo, hon var ju kär i Tob men hon sa att hon inte var kär. Och att skolförhållanden aldrig leder till något. Det gör de ju visst det! Det är nu man är elva, det är nu man kan vara ihop med alla man gillar, det är inte om femton år när man inte kan bli ihop och göra slut om vartannat. Hon sa det bara för att få mig på andra tankar. Få mig att tänka att en religiös jude som inte är ortodox inte bryter mot de tio budorden. Lis tror att man inte kan vara ihop en rast och sedan inget mer, inte i femman. Kan kan man väl. Men Lis tror att man är ihop samtidigt då, alltså är otrogen, eftersom att våra raster är tjugo minuter långa. Men det här är inte äktenskapsbrott, Lis!!!
***

Det kom direkt ut från Lis:
   "Varför skulle jag gå ut med din pojkvän?"
   "Jag är singel nu. Det är ju du och Tob som är ihop" sa jag. 
   "Men... Tob då?"
   "Han har ju gjort slut. Visste inte du det?"
   "Nej, det har du inte sagt. Jag som trodde vi berättade allt för varandra."
   "Det trodde jag med. Men du vågade inte avslöja vem du var kär i!" Jag smällde igen dörren. 
   Jag trodde vi var bästisar. Och att vi alltid svarade ärligt när vi körde sanning eller sanning i Lis våningssäng. Men jag hade tydligen fel. 
   Lis ville väl få honom utan att jag skulle veta om det, men med Sebbe och Anton i klassen är det inte så lätt. De skvallrar om precis allt. 
   Lis. Snyggast i klassen. 
   Tob. Otrogen. 
   Jag ska aldrig mer bli ihop med Tob igen!!!
***

Pling! Min X-peria vibrerade en kort sekund. Jag slet av den från laddaren.
  Jag hade fått ett SMS från Tob;
  "Krya på dig. Saknar dig:-*<3"
  Varför skulle jag få ett sådant SMS från honom? Skulle inte han skicka det till Lis om hon var sjuk?Hur kommer det sig att han saknar mig när han har Lis? Vad betyder det här?
  Jag svarade inte. Istället skrev jag på Kik till Lis:
  "Ska du göra nåt med Tob i eftermiddag eller kan du komma över med förhörsfrågorna till historieprovet om tre veckor?"
   Mobilen vägrade plinga till. Men tillslut fick jag svaret:
   "Det är klart att jag kan komma över med frågorna. Tob är ju din pojkvän."
   Jag svarade direkt:
   "Nej, Tob har ju gjort slut. Och båda ni har varit frånvarande senaste tiden så det märks."
   Plingdong!
   Lis var här. Och hon undrade säkert varför jag skrivit som jag gjorde. 
***

"Var inte rädd" sa mamma. "Var inte ledsen."
   Rädd var just vad jag var. Ledsen var exakt vad jag var. 
   Rädd? Nej, jag var inte rädd. Jag var inte ledsen. Jag hade ju inget hjärta. Och har man inget hjärta kan man ju inte ha några känslor.
   "Älskling..."
   "Tob...sl..."
   Tårarna bara forsade, blev fler och fler.
   "Tob?" försökte jag. Men min röst bara stängdes av, medan tårarna vreds på. Allt det här var bara kass. 
   "Tänk ut hur du ska säga det så går jag och hämtar en macka till mellis" sa världens bästa mamma. 
   Nu hade jag chansen. Jag tänkte igenom allt; ställde mig frågorna: Vad gillar jag hos honom? Varför blev vi ihop? Varför gjorde han slut? Vad ser han hos Lis?
   Svar: Jag gillar allt, för att han såg när min tops axelband åkte ner på jumpan och han frågade chans efter det, för att han inte såg någon mer top åka ner och så Lis behå som axelbandet gled ner på.
   Vad annars kan det vara? 
   Det var på skoljoggen. Lis vann tävlingen. Och när hon stod där på prispallen ett skepp över mig gled hennes axelband ner. Det måste ha varit anledningen till att frågade Lis. Och gjorde slut med mig. 
   Jag trodde jag och Lis berättade allt för varandra, även om vi var kära i bästisens pojkvän.
   Fastän man inte vill höra. 
***

Jag sov ett bra tag, för när jag vaknade satt mamma med spagetti och köttfärssås på min säng och undrade om jag orkade äta. 
   "Mmm" svarade jag. Men när jag tog en tugga och svalde den gjorde det så ont i halsen att...att...att det inte går att förklara. Halsen ville fullkomligt explodera. 
   "Men lilla Cecilia! Hur är det?" undrade mamma oroligt. 
   Mina tårar rann ner för mina blöta kinder, som jag redan hade gråtit ut en pöl på. Mamma kramade om mig. 
   "Har det hänt något?" Mammas oroliga röst skar genom hjärtat. Jag kunde inte få ut det, fast jag ville. 
   "Om du bara visste?" mummlade jag.
   "Visste vadå? Snälla Cissi! Jag hjälper dig så mycket jag kan, bara jag får reda på vad det är! Jag lovar att inte säga till någon!"
   Mamma såg sig om i rummet. Så upptäckte hon en tom tavelram med ett uppochnervänt foto framför. Hon reste sig upp och kollade på fotot. Det var Lis och jag när vi parade ihop våra gamla kompishalsband. Tårarna bara fortsatte forsa. Bara hon inte kollade i papperskorgen. Där låg den guldiga hjärt-ramen med fotot av mig och Tob när vi kramar varandra. 
   Men det var precis vad mamma gjorde.    
***