"Much better now" är ett videoklipp om ett bokmärke som surfar på en bok. Början är inte särskilt intresseväckande, men den blir bättre och bättre. Så ge inte upp!
Klicka på länken eller klistra in den i adressfältet i din webbläsare.
http://www.youtube.com/watch?v=WKEB69sOfF4&feature=youtube_gdata_player
Finns även på Vimeo.
Gott nytt år!!!!!

Gott nytt år!!! Hoppas ni får ett bra 2013!
Det finns några AVEr(monster) som inte är så glada åt det här, och dem kan du hitta i Monster High, en jättebra bok! Tio av tio poäng, men läst den INTE innan du fyllt tio!
Nu tänker säkert du att monster, det är väl inte läskigt? Men det är inte bara monster, utan tusen olika krångliga kärlekshistorier, och en massa andra problem!
Melody och Frankie är huvudpersonerna. Melody, stormkär i Jackson, och Frankie, som slår gnistor som ett tomtebloss. Mycket att hålla reda på, så läs den inte innan du ska göra matteläxan!
Tjingeling!

"Cecilia? Vad är det här?" Mamma tog upp fotot ur papperskorgen och ställde det bredvid det med mig och Lis på. "Varför låg det fotot i papperskorgen?"

   Man kan inte hindra att tusentals tårar droppar när man är tvungen att berätta för ens mamma att ens pojkvän som man varit ihop med i flera år har gjort slut, det går bara inte. Så jag segade iväg till badrummet och tog en dusch för att dra ut på det, och komma på vad jag skulle säga. Men jag fick inte duscha helt ostörd. För varannan sekund kom mamma förbi, knackade på och unbdrade vad som egentligen hänt. Men jag fortsatte sjunga på mina fina Eric Saade-låtar och låtsades inte höra.

   Men när jag äntligen hittat den rätta meningen att säga stängde jag av duschen och svepte handduken om mig. Jag siktade in mig på mitt rum och klädde snabbt på mig. Magen värkte fortfarande, så jag tog på mig en tight tröja som skulle klämma åt min lilla mage. När jag fått på mig tofflorna över de ljuslila strumporna lade jag mig på sängen och läste. Månfågel. Av Ingelin Angerborn.

   Inte helt oväntat kom mamma upp och frågade hur det var.

   "Vad är det som har hänt?"

   Varför måste livet vara så krångligt? Varför måste jag glömma bort allt i sista sekunden? Just det!

   "Vadå? Jag har bara jätteont i magen." Det lät inte rätt. Det var inte det jag hade kommit på. Vad var det nu igen...

   "Det låter snarare som om du har ont i hjärtat" sa mamma och smekte min kind. "Det är inte helt lätt att dölja. Man hör det."

   Hjärta? Vadå hjärta? Jag har väl inget hjärta? tänkte jag. För så kändes det.

   "Du..."

   "Har rätt?" fyllde mamma på.

   "Mmm..."

   "Så, gumman säg nu."

   Om jag bara kom ihåg vad jag skulle säga...

Jag sov ett bra tag, för när jag vaknade satt mamma med spagetti och köttfärssås på min säng och undrade om jag orkade äta. 
   "Mmm" svarade jag. Men när jag tog en tugga och svalde den gjorde det så ont i halsen att...att...att det inte går att förklara. Halsen ville fullkomligt explodera. 
   "Men lilla Cecilia! Hur är det?" undrade mamma oroligt. 
   Mina tårar rann ner för mina blöta kinder, som jag redan hade gråtit ut en pöl på. Mamma kramade om mig. 
   "Har det hänt något?" Mammas oroliga röst skar genom hjärtat. Jag kunde inte få ut det, fast jag ville. 
   "Om du bara visste?" mummlade jag.
   "Visste vadå? Snälla Cissi! Jag hjälper dig så mycket jag kan, bara jag får reda på vad det är! Jag lovar att inte säga till någon!"
   Mamma såg sig om i rummet. Så upptäckte hon en tom tavelram med ett uppochnervänt foto framför. Hon reste sig upp och kollade på fotot. Det var Lis och jag när vi parade ihop våra gamla kompishalsband. Tårarna bara fortsatte forsa. Bara hon inte kollade i papperskorgen. Där låg den guldiga hjärt-ramen med fotot av mig och Tob när vi kramar varandra. 
   Men det var precis vad mamma gjorde.    
***

Tob och Lis låter bättre än Tob och Cissi. Cissi som just nu är sjuk... Eller inte. Det är liksom svårt att avgöra, när man har låtsats. Då blir man liksom sjuk. Som när man låtsas sova. Jag ska låtsas vara sjuk flera gånger. Så slipper jag se att det är sant att Lis och Tob är ihop. 
   Den där lappen... Det stod att han gjorde slut, och...
    Mina tankar avbröts av att mamma kom in. Med sig hade hon ett glas vatten, en kopp te och några kex. Långsamt slöt jag ögonen. Magen värkte, halsen ville sprängas och huvudet dunkade i takt med hjärtat. Som lyckades slå i takt till musiken som lade som ett täcke över min sömn och min dröm. Men det var inte vilken låt som helst; En änglalik sångröst sjöng om... Tob! Det var Lis röst! En bild på Tob och Lis kom upp. De gick där och höll varandra i händerna. De kollade på varandra och lutade sig närmare. Sen kom mamma fram och frågade hur jag egentligen mådde.  
   Tårarna bara rann ner för mina kinder. Jag begravde huvudet i kudden och vägrade prata. 
   Jag vet inte om jag somnade eller svimmade men nu är allt svart och det är jobbigt att röra på sig, eller tänka. Om allt bara kunde bli vitt så var jag och Tob ihop igen. Lis alltså...

För någon dag sedan läste jag ut den bästa boken i Författardrömmar-serien: Spioner Och Passioner:

Elvaåriga Cordelia fortsätter mot målet: att bli Författarinna, som hennes kända faster Laura Hunt. Hon skriver om Jane Bond, James syster. Men när Vladimir Vysjinskij börjar i klassen tar hennes spionering på den misstänkta terroristen upp all hennes värdefulla tid. Särskilt som han försöker stjäla hennes bästis, Viola...

Boken får en stark tia! 123:- på adlibris.com.

Ses :)

Klockan är tjugo minuter över åtta. Mamma kommer in och försöker väcka mig. Men jag ligger kvar. Jag får tillslut ner en tår på min kind. Då rycker mamma bort mitt rosa bebistäcke och kittlar mig. 
   "Jag kräver att få veta vad som hänt!" sa mamma bestämt. 
   "Jag har jätteont i huvudet, tyst!" sa jag med en så hes röst att jag nästan blev hes. 
   " Vad du är hes gumman! Kan du gå till skolan, tror du?"
   Jag skakade på huvudet. Så vek jag mig på riktigt. Min låtsas mensvärk. Eller? 
    "Men gumman! Du stannar hemma idag!" Mamma gick ut ur rummet för att hämta ett glas vatten och en kopp te. 
   Det gjorde så himla ont i magen. Jag hade egentligen inte fått min första mens än. Men nu gjorde det verkligen jätteont. Så där låg jag i någon timma ihopkrupen och grät, och tänkte att nu, nu står Tob och Lis för sig själva och pussas. Kysser varandra. Jag tror mitt hjärta blev väldigt upphetsat av alla hemska tankar, för plötsligt gjorde det ont i bröstet också. 
   Jag hatar dig Lis!
***

Sovmorgon. Bra. Då kan jag låtsas sova och sedan när mamma väcker mig vaknar jag inte på ett tag, men när jag vaknar säger jag att jag har jätteont i huvudet. Och att jag har mensverk. Mamma kommer definitivt gå med på det. Hon låter en stanna hemma från skolan om man nyser och säger att man är lite förkyld. Och just idag behövs det. Tobias gjorde slut för fyra dagar sedan, i torsdags, och i fredags vet jag inte var Felicia tog vägen. Inte Tob heller för den delen. Jag har länge anat att det har varit något emellan dem, men ingen av dem sa något. Lis, jag trodde vi var bästisar! Tob, jag trodde du gillade mig! Men jag hade visst fel, det var Lis som gillade Tob, och Tob som gillade Lis. Vad kan då vara bättre än att vara sjuk en måndagsmorgon?