Tob och Lis låter bättre än Tob och Cissi. Cissi som just nu är sjuk... Eller inte. Det är liksom svårt att avgöra, när man har låtsats. Då blir man liksom sjuk. Som när man låtsas sova. Jag ska låtsas vara sjuk flera gånger. Så slipper jag se att det är sant att Lis och Tob är ihop. 
   Den där lappen... Det stod att han gjorde slut, och...
    Mina tankar avbröts av att mamma kom in. Med sig hade hon ett glas vatten, en kopp te och några kex. Långsamt slöt jag ögonen. Magen värkte, halsen ville sprängas och huvudet dunkade i takt med hjärtat. Som lyckades slå i takt till musiken som lade som ett täcke över min sömn och min dröm. Men det var inte vilken låt som helst; En änglalik sångröst sjöng om... Tob! Det var Lis röst! En bild på Tob och Lis kom upp. De gick där och höll varandra i händerna. De kollade på varandra och lutade sig närmare. Sen kom mamma fram och frågade hur jag egentligen mådde.  
   Tårarna bara rann ner för mina kinder. Jag begravde huvudet i kudden och vägrade prata. 
   Jag vet inte om jag somnade eller svimmade men nu är allt svart och det är jobbigt att röra på sig, eller tänka. Om allt bara kunde bli vitt så var jag och Tob ihop igen. Lis alltså...

Klockan är tjugo minuter över åtta. Mamma kommer in och försöker väcka mig. Men jag ligger kvar. Jag får tillslut ner en tår på min kind. Då rycker mamma bort mitt rosa bebistäcke och kittlar mig. 
   "Jag kräver att få veta vad som hänt!" sa mamma bestämt. 
   "Jag har jätteont i huvudet, tyst!" sa jag med en så hes röst att jag nästan blev hes. 
   " Vad du är hes gumman! Kan du gå till skolan, tror du?"
   Jag skakade på huvudet. Så vek jag mig på riktigt. Min låtsas mensvärk. Eller? 
    "Men gumman! Du stannar hemma idag!" Mamma gick ut ur rummet för att hämta ett glas vatten och en kopp te. 
   Det gjorde så himla ont i magen. Jag hade egentligen inte fått min första mens än. Men nu gjorde det verkligen jätteont. Så där låg jag i någon timma ihopkrupen och grät, och tänkte att nu, nu står Tob och Lis för sig själva och pussas. Kysser varandra. Jag tror mitt hjärta blev väldigt upphetsat av alla hemska tankar, för plötsligt gjorde det ont i bröstet också. 
   Jag hatar dig Lis!
***

Sovmorgon. Bra. Då kan jag låtsas sova och sedan när mamma väcker mig vaknar jag inte på ett tag, men när jag vaknar säger jag att jag har jätteont i huvudet. Och att jag har mensverk. Mamma kommer definitivt gå med på det. Hon låter en stanna hemma från skolan om man nyser och säger att man är lite förkyld. Och just idag behövs det. Tobias gjorde slut för fyra dagar sedan, i torsdags, och i fredags vet jag inte var Felicia tog vägen. Inte Tob heller för den delen. Jag har länge anat att det har varit något emellan dem, men ingen av dem sa något. Lis, jag trodde vi var bästisar! Tob, jag trodde du gillade mig! Men jag hade visst fel, det var Lis som gillade Tob, och Tob som gillade Lis. Vad kan då vara bättre än att vara sjuk en måndagsmorgon?

Hej!

Jag har funderat på en sak... Att skriva en bok som jag lägger upp här på bloggen. Problemet är att jag inte riktigt har någon titel på boken, så jag använder en ny titel varje gång!

Här kommer prologen!

________________

Allt är bara fel. Fel, fel, fel. Tob har gjort slut. Och Lis vill aldrig vara emd en. Vad kan man mer begära för att livet ska bli det värsta? Vad mer kan man göra när två personer lämnar en samtidigt? Inget antar jag. Jag ser aldrig Lis ute på rasterna. Och Tob ser jag bara när han springer ut. Jag kunde ana något innan han gjorde något åt det. Han vågade till slut. För sent. Och Lis... Bara försvann.

***