"Cecilia? Vad är det här?" Mamma tog upp fotot ur papperskorgen och ställde det bredvid det med mig och Lis på. "Varför låg det fotot i papperskorgen?"

   Man kan inte hindra att tusentals tårar droppar när man är tvungen att berätta för ens mamma att ens pojkvän som man varit ihop med i flera år har gjort slut, det går bara inte. Så jag segade iväg till badrummet och tog en dusch för att dra ut på det, och komma på vad jag skulle säga. Men jag fick inte duscha helt ostörd. För varannan sekund kom mamma förbi, knackade på och unbdrade vad som egentligen hänt. Men jag fortsatte sjunga på mina fina Eric Saade-låtar och låtsades inte höra.

   Men när jag äntligen hittat den rätta meningen att säga stängde jag av duschen och svepte handduken om mig. Jag siktade in mig på mitt rum och klädde snabbt på mig. Magen värkte fortfarande, så jag tog på mig en tight tröja som skulle klämma åt min lilla mage. När jag fått på mig tofflorna över de ljuslila strumporna lade jag mig på sängen och läste. Månfågel. Av Ingelin Angerborn.

   Inte helt oväntat kom mamma upp och frågade hur det var.

   "Vad är det som har hänt?"

   Varför måste livet vara så krångligt? Varför måste jag glömma bort allt i sista sekunden? Just det!

   "Vadå? Jag har bara jätteont i magen." Det lät inte rätt. Det var inte det jag hade kommit på. Vad var det nu igen...

   "Det låter snarare som om du har ont i hjärtat" sa mamma och smekte min kind. "Det är inte helt lätt att dölja. Man hör det."

   Hjärta? Vadå hjärta? Jag har väl inget hjärta? tänkte jag. För så kändes det.

   "Du..."

   "Har rätt?" fyllde mamma på.

   "Mmm..."

   "Så, gumman säg nu."

   Om jag bara kom ihåg vad jag skulle säga...